ettlitetgrabbgang

Mmm, så har då dagen kommit då jag tagit steget för att bli en aktiv förälder. Jag har börjat en kurs i "Aktivt Föräldraskap", jag och Anders ska sex tisdag-kvällar framöver försöka att rannsaka våra föräldraroller och kanske bli lite mer sammansvetsade i vårt familjeföretag. Det kan man väl kalla det, ett familjeföretag...? Att tillsammans ro våra småbåtar i hamn, försöka se till så att ingen av dem tuffar i väg ensam och vilse på det stora havet. Kursen kan man se som en blinkande fyr någonstans långt därborta, en liten guidning om vilket håll land ligger åt. Sen får vi se, både jag och Anders gillar att köra lite mot strömmen...se vart vågorna bär oss. Kanske hittar vi någon mysig, liten oupptäckt paradisö på vägen!? Det viktigaste är som sagt att vi har våra småbåtar med oss, att de inte driver ifrån oss. Fyren blinkar iallafall lite tryggt därborta just nu!





Enligt den här kursens syn på det hela så finns det tre stycken föräldra-stilar, "Den Auktoritära", "Den Eftergivna" och "Den Aktiva"...för tillfället känns det som att jag och Anders mest passar in bland "Dom Eftergivna". Hemma hos oss är det lite VillaVillerKulla varje dag. Här leks det "Inte-Röra-Golv" i vardagsrummet, Kuddkrig utspelas med hela hemmet som slagfält och det dricks Cocca Cola och äts glass så fort vi blir sugna på det. Lördagsgodis existerar inte hos oss, då äter vi bara lite mer än vanligt. I stort sett kan jag inte komma på så många "VuxenRegler" vi har här hemma? Kan bero på att varken jag eller Anders känner oss särskilt vuxna?! När blir man vuxen egentligen?? Är det när man anammar alla regler om hur saker och ting ska vara? Jag är väl lite Hippie-light på det området, vill inte anpassa mig till ledet, säga saker som väntas av mig och göra saker man borde göra. Jag går hellre på känsla...Känns detta bra? Hur känns det för han/hon?  Detta för jag nog ofta över på mina barn oxå...vill att saker och ting ska kännas bra för dom. Vill bemöta deras känslor med respekt. Ibland får dom nog styra och ställa lite för mycket i vårt hem...

Mmm...det är svårt det där med föräldraskapet...alla vill vi ju våra barns bästa...sen ska vi bara lista ut VAD som är det bästa. Det bästa i mina ögon kanske är det sämsta i dina...och tvärtom?! Viktigt är nog iallafall att man stannar upp då och då och reflekterar kring ämnet. Att man är öppen för nya infallsvinklar och att man låter sig inspireras av andras tankar och idéer. Att man vägrar se sig själv som perfekt helt enkelt!!!

Jag är iallafall allt annat än perfekt....idag var jag så operfekt att jag kom en halv timme försent till dagis i morse med barnen, stressade upp på "Familjens Hus" ändå i duggregnet med Julius för att vara med på Babycafé. Där fikade alla mammorna med sina bebisar och gav dem små perfek tillagade grötportioner...alla utom jag som drack en kopp te själv utan tanke på min smackande lille bebis. Sen stressade jag, kissnödig tillbaka till dagis (endast fem minuter sen!) och släpade mig och barnen hem i ösregnet. Svängde inom "Kinesen" och köpte lingon till "Mellanmåls-gröten" jag skulle laga därhemma. Sen är jag så kissnödig när jag ska dra den tunga vagnen uppför trapporna att jag tappar greppet och skumpar till alltihop så att lingonburken far i marken och krossas mot stentrappan! Ett riktigt  -"Halleluhja-moment"!!!
Klarade mig dock på håret från att kissa ner mig själv, torkade upp den j-vla lingonen och gick ner och köpte en ny burk. Tur då att man har "nästan-perfekta-ungar" som kan konsten att skärpa till sig när mamma närmar sig sammanbrott!