ettlitetgrabbgang

De senaste dagarna som gått i vårt hem har inte varit roliga, vi som ska kallas vuxna här i familjen har varit barnsligare än barnen...det har alltså varit en massa bråk mellan mig och Anders...Det är inte ofta vi bråkar egentligen, men när vi väl gör det så gör vi det på ett så förbannat omoget sätt. Vi skriker , slåss och tar sönder saker. Säger saker som det absolut inte är meningen att små barn ska höra...men det har man ingen tanke på då. Jag skäms! I måndagskväll urartade det och den enda saken vi var överens om var att vi skulle skiljas...Barnen grät och höll för öronen...men ändå fortsatte vi! När man är arg är man så jäkla egoistisk!

Detta grälet var väntat för vi har haft det bra så himla länge nu och så fungerar inte livet. För livet är en berg-och-dalbana med upp- och ner-gångar...är man upp på toppen för länge så glömmer man pirret i magen och rätt vad det är så somnar man. Nu har vi iallafall vaknat! Nu ska vi ta tag i vårt liv. Veckan som gått har tagit oss ner på botten av dalen...men sakta men säkert ska vi kämpa oss uppåt igen. Min briljanata idé med dator- och tv-förbud om dagarna märker ni ju hur bra den var! Vad är klockan...13.10...mitt på dagen ja...men faktiskt så har jag inga barn hemma mer än Julius så jag tog mig faktiskt friheten...det gjorde Anders igår oxå. Han satte sig vid datorn klockan 18.00 när Bollibompa började, han vill inte lyda mina regler...han vill bara anpassa sig líte i sin egen takt...griniga gubbar...sådana är dom!
Men det räcker väl egentligen. Det är mer själva principen jag är ute efter, principen att vi inte ska blåsa in oss i våra egna bubblor och glömma att vi är en familj...för det var dit vi var på väg!

Jag hoppas och tror att dessa dagarna fått oss att inse vad vi har att förlora om vi glömmer bort att kämpa...

Idag har jag haft Linus och Matteus hemma från dagis och varit uppe på Öppna Förskolan med dom, Linus har fått sin 5½ års-spruta och avslutat sina journaler på BVC...nästa år räknas han som ett skolbarn...även om han bara börjar 0:an.
Han var så duktig! Sa inte ett ljud förrän efteråt när hon frågade om det gjorde ont, då ryckte han på axlarna och sa
 -"Ja...lite!"...han är så söt mitt lilla busfrö. Så fick han en häftig dödskalle-tattuering och var så stolt!
Själv blev jag oxå stucken...i fingret...inne hos barnmorskan. Jag gick ju in till henne för att boka en tid för efterkontroll nu efter förlossningen (nåja...det är redan 4 månader sen...men ändå...det ska ju göras) så hade hon fått en avbokning och jag fick tid direkt. Behöver jag nämna att jag HATAR den där gyn-stolen (Vem gör inte det?) Men det är bara att bita ihop och försöka tänka på något annat medan man ligger där...som om det skulle gå!? Jaja...nu är det iallafall gjort...allt såg bra ut och hon passade på att ta det där cellprovet med...så slipper jag gå dit igen bara för den sakens skull!

Nu ska jag köra Anders mormor till Netto för hon skulle handla räkor...får se om jag hittar något kul jag med. :-)

Denna kameran ska jag föresten beställa imorgon; en Nikon Coolpix s550 med 10 megapixlar. Det ska bli kul när den kommer för just nu har jag ingen kamera...Anders slog i sönder den andra...snyft...men den här blir en bra tröst...hahaha...för den är finare än den jag hade innan! ;-)

Kram på alla er som fortfarande läser...trots den dåliga uppdateringen jag haft de senaste dagarna. Misströsta dock inte, jag är på väg uppåt igen! Videon där uppe är förresten Family Portrait med Pink...gick inte att få in orginalvideon så den här får duga. Gillar dock budskapet i låten och jag gillar Pink...hon är grym! KRAM