ettlitetgrabbgang

Igår putsade jag fönster....mina stora fönster i vardagsrummet. Klockan slog 16.05 och jag såg vår bil svänga in vid garaget samtidigt som jag stod ute på balkongen och putsade. En dum idé väcktes.

-Fort ungar! Stäng dörren här till balkongen så lurar vi pappa att jag stått här ute länge!



Jo tack, jag vet att jag har kass humor. Men sagt och gjort, dom stängde dörren om mig och haspade den oxå för att bättra på effekten...sen gick dom in på sitt rum och lekte. Själv stod jag och väntade på att Anders skulle komma in genom ytterdörren och bli mött av tre busungar som fnittrande skulle berätta att dom stängt ute mamma. Så skulle han öppna för mig och jag skulle dramatiskt basunera ut;

-Äntligen! Här har jag stått sen 15.00, tack och lov att du kom hem!


...Sen skulle vi alla bryta ut i ett hejdlöst asgarv!
Det där asgarvet uteblev dock, ingen Anders kom in genom ytterdörren och inga ungar kom ut från rummet. Minuterna gick och jag blev mer och mer fundersam. Var tog alla vägen?? Efter en stund knackade jag på rutan. Det här var ju inget roligt, nu fick dom komma och öppna. Inget hände. Knackade lite hårdare. Fortfarande inte en syn av någon. Knackade ännu hårdare och ännu längre....En gubbe gick förbi utanför balkongen, log och hejjade. Själv vinkade jag lite coolt tillbaka, vill ju inte låtsas om att jag blivit utelåst på balkongen! Pinsam känsla. När gubben försvann bankade jag med hela näven på rutan.

-Hallå! Var är ni???



Efter 25 minuter kom Linus in i rummet. Äntligen blev jag insläppt. Har ni inte hört att jag bankat på rutan? Varför har ni inte släppt in mig? Men det är klart...vi skulle ju låtsas att jag var utelåst, inte kunde dom släppa in mig då! Var tog Anders vägen? Jo han hängde med en kompis hem efter jobbet. Vid 17.00 dök han upp och fattade ingenting. Jag är ju för jäkla rolig ibland! Eller hur???