ettlitetgrabbgang

Ja bloggandet har det ju gått utför med....
Har kommit in i en svacka där det inte känns inspirerande att skriva mer.
Jag har ju saker att skriva om, vet bara inte hur jag ska få ur mig dom....känner mig ordlös...inte tanklös...bara ordlös.

Ska dock försöka skriva några ord om tiden som gått här nu.
Den senaste tiden har varit stormig och känslomässigt jobbig. Det har varit mycket. Det är när det blir sådär mycket som jag slår på min autopilot och bara gör det där som måste göras. Jag satsar på att överleva dagen. Tankarna snurrar men jag vill inte ta in dom. Vill inte tänka på sånt som gör ont. Sånt som kan få mig att falla...

Faller jag så faller alla. Så känns det ibland.

Ibland känns livet som en prövning, ett sätt att sålla agnarna från vetet. Det som inte knäcker en, det stärker en. Vilka knäcks och vilka växer sig starkare? Jag vill fortsätta vara den där starka jag alltid varit, men även jag tycker det är tufft ibland. Det känns som att man håller på att knäckas...men då gäller det att påminna sig själv. Jag är den starka. Jag är envisare än livet. Mig kan ingen knäcka. Det gäller att sätta fokus på ljusare tider, för dom kommer. Det vet jag!

Efter regn kommer solsken....det ska bli skönt...det behöver vi nu. En värmande, strålande sol på en klar och molnfri himmel. Ny energi. Livsenergi.