ettlitetgrabbgang

Någon hade för ett tag sen frågat någon om min blogg kanske var ett slags skrik på hjälp. Någon i min omgivning hade läst bloggen och tolkat det hela som att det var lite synd om mig. Jag blev chockad när jag fick höra det. Eller kanske inte. Chockad har jag väl nästan slutat att bli, när det handlar om min omgivning...och ja egentligen världen i helhet. Världen är full av konstiga individer...och jag är en av dem. Det är kanske lite synd om mig ibland. Men det är synd om alla ibland. Skillnaden mellan mig och många andra är att jag vågar stå för allt det där som inte är perfekt alltid. Jag älskar mitt liv, med motvind och medvind. Tycker det är härligt när det blåser, när det rufsar om i skallen och biter i kinderna.

Ärligt talat är det rätt skönt med vindstilla oxå, men inte i längden...

Folk verkar ofta ha helt vindstilla liv....allt är så perfekt att man knappt vågar andas. Fina välkammade barn och putsade fasader på huset. Gräsmattan är klippt och sminket sitter perfekt. Ibland blir jag avundsjuk. Men så rister jag på huvudet och undrar hur det går till. Ni perfekta människor; Hur många timmar har ni på era dygn? Är ni verkligen alltid sådär pigga och käcka som det ser ut? Gråter ni och sliter ert hår när ingen ser på?

Varför städar vi våra hem när det ska komma gäster? Varför sminkar vi oss innan vi går ut? Varför förmanar vi barnen innan släktkalaset? Varför är vi så duktiga på att hålla fasaden fläckfri utåt? Vi smusslar och vi smyger...Vad ska grannarna säga? Som det kommer snackas här i byn... Nej, det är bäst att vi putsar på det som är perfekt och skyndar oss att smussla undan det där andra vi skäms för. Det finns ju ingen annan som har det som vi. Bäst vi låtsas att vi har det som dom andra!

Det är pinsamt att erkänna att man har problem i äktenskapet (folk skiljer sig ju bara rätt vad det är utan att ha gett minsta sken av ens en enda meningsskiljaktighet!), att man har barn som hittar på dumheter och lockar andra barn att följa med på upptåget (mina änglar blev ju faktiskt lockade av grannens skitungar!). Det är också pinsamt att erkänna dammtussarna under sängen och de staplade högarna av skräp i källaren (istället så pekar man på grannen som inte tagit in sin pool sen i somras...vilket fördärv!) Pinsamt att inte vara perfekt!

Jag är väl lite pinsam, för jag skiter i vilket. Ta mig som jag är eller skit i mig. Jag är inte perfekt och jag lever inte ett perfekt liv, men jag är lycklig ändå. Faktiskt! Trots att det kanske inte verkar så alltid här i bloggen...Jag bloggar om det som faller mig in för stunden. Vet inte vem jag bloggar för egentligen...tror jag bloggar för framtiden. För mig själv. Vill få ur mig allt det där som bubblar inombords. Sånt jag pratar med Anders och mina vänner om, men som ändå känns skönt att skriva om. Hoppas att någon känner igen sig i något och känner sig trygg med att vi iallafall är två som känner så här.  Jaha, vad vill jag få ut av detta då? Jo, att det är skitkul att ni är så många som läser...men ta det för vad det är...en vanlig jävla blogg! :-)